En tand som dras ut och ersätts med ett implantat efter några månader lämnar ett annat käkben efter sig än en tand vars plats har fått stå tom i åratal. I det första fallet finns oftast det mesta av benet kvar att förankra skruven i. I det andra kan kanten där tanden en gång satt ha smalnat till något som mer liknar en ås än en bädd.
Då handlar samtalet hos tandläkaren om helt andra saker än färg och form på kronan: om det finns något att fästa skruven i, och vad som i så fall måste göras först. Det går ofta att få en ny tand även där benet redan har gett vika, men vägen dit är sällan rak.
Varför drar sig benet undan när tanden är borta?
Käkbenet runt en tand finns i stor utsträckning till för tanden. Rotens fästtrådar överför tuggkraften till benet, och den belastningen är en del av det som håller benet levande. När roten försvinner försvinner också signalen, och kroppen börjar bygga ner det som inte längre används.
Nedbrytningen är inte jämn. Den går fortast under den första tiden efter utdragningen och sker mest på utsidan, mot kind eller läpp, där benväggen redan från början är tunn. Resultatet blir en kam som behåller en del av sin höjd men tappar bredd. Ett implantat behöver ben runt om sig, inte bara under sig, så det är ofta bredden som avgör.
I överkäkens bakre del tillkommer ett annat problem. Bihålan ovanför kindtänderna tenderar att breda ut sig nedåt när tänderna saknas, så att det som återstår mellan munhåla och bihåla kan bli för lågt för en vanlig implantatlängd. I underkäken är det i stället nervkanalen som sätter gränsen för hur djupt man kan gå.
Till det kommer frågan om varför tanden försvann. Har den lossnat efter år av tandlossningssjukdom har benet ofta krympt redan medan tanden satt kvar, och sjukdomen finns kanske fortfarande runt grannarna. Socialstyrelsen behandlar parodontit som ett eget område i sina nationella riktlinjer för vuxentandvård (1), och för den som ska få implantat är det en förutsättning snarare än en bisak. Ett implantat i en mun med obehandlad tandlossning riskerar att drabbas av samma slags benförlust runt sig.
Uppbyggnad, kortare skruv eller ingen skruv alls
När benet inte räcker finns i grova drag tre vägar. Man kan bygga upp det som saknas, man kan anpassa implantatet efter det ben som finns, eller man kan välja en lösning som inte kräver något ben alls under luckan.
Uppbyggnad sker oftast med benersättningsmaterial, ibland blandat med patientens eget ben, som täcks med ett membran så att mjukvävnaden inte växer in där benet ska bildas. I överkäken kan bihålans botten lyftas och fyllas under, ett ingrepp som kallas sinuslyft. Det fungerar, men det förlänger tidplanen och lägger till ett läkningsskede, ibland flera.
Korta eller smala implantat har blivit ett mer etablerat alternativ, särskilt där höjden är knapp men bredden räcker. Fördelen är färre ingrepp. Nackdelen är mindre marginaler, och hur mycket det spelar roll beror på tuggkraften på just den platsen, på om patienten pressar eller gnisslar tänder och på hur många implantat som ska dela på belastningen. Här ska också sägas att kunskapen om hur korta implantat står sig på riktigt lång sikt är tunnare än för de längre, så den som får alternativet föreslaget kan gärna be tandläkaren förklara hur hen själv väger det.
| Väg | När den brukar passa | Vad den kostar i tid | Värt att fråga om |
|---|---|---|---|
| Implantat direkt i befintligt ben | Bredd och höjd räcker, ofta när tanden förlorats nyligen | Ett läkningsskede | Hur tunn benväggen är mot kind eller läpp |
| Benuppbyggnad med membran | Kammen har tappat bredd | Ett extra läkningsskede, före eller samtidigt med implantatet | Om uppbyggnaden görs i samma seans eller separat |
| Sinuslyft | Överkäkens bakre del, för låg höjd under bihålan | Längre läkning innan kronan kan sättas | Hur mycket höjd som faktiskt saknas |
| Kort eller smalt implantat | Knapp höjd men tillräcklig bredd | Färre ingrepp | Belastning, gnissling och hur många implantat som delar på kraften |
| Bro eller avtagbar ersättning | Benet går inte att bygga, eller kirurgi ska undvikas | Kortast | Vad slipningen gör med friska granntänder |
Tabellen är förenklad. I praktiken kombineras vägarna, och en mindre uppbyggnad kan göras i samma seans som implantatet sätts om benet runt omkring ändå håller skruven stabil från början.
Grannarna som har lutat sig in i luckan
Ett käkben som har förlorat mark är sällan det enda som har förändrats. Tänderna på var sida om en gammal lucka har ofta vandrat eller tippat in i den, och tanden i motsatt käke kan ha vuxit ut mot tomrummet som inte längre möter den. Luckan kan då vara för smal för en krona av normal bredd, eller ha fel vinkel för att ett implantat ska kunna stå rakt.
Här går bedömningarna ibland isär. En tandläkare ser en snett stående granntand och vill räta upp den innan något annat görs. En annan väger in tid och kostnad och föredrar att anpassa kronan på implantatet. Båda kan ha goda skäl, och vad som är rimligast beror på hur stor lutningen är, hur bettet i övrigt fungerar och hur länge patienten är beredd att vänta på en färdig tand.
Det finns också ett samband åt andra hållet som är mindre känt. När en tand flyttas ortodontiskt följer benet i viss mån med, eftersom det bildas nytt ben på den sida tanden rör sig ifrån. Det betyder inte att tandreglering löser benförlust. Men ordningen mellan stegen kan påverka hur mycket ben som finns där implantatet till slut ska sitta.
Innan första snittet
Att turordningen spelar så stor roll är också skälet till att underlaget behöver finnas på plats innan någon bestämmer sig för en skruv. En tredimensionell röntgen, konstråletomografi, visar bredd, höjd och avstånd till nerv och bihåla på ett sätt som vanliga tandröntgenbilder inte gör.
Strålskyddet bygger på att varje röntgenundersökning ska vara berättigad (2), och en tredimensionell bild ger mer stråldos än en vanlig tandröntgen. Därför görs den inte rutinmässigt. När benet är osäkert är den däremot ofta det som gör att …




…